Som en tvättäkta filmnörd ser jag det som en självklarhet att ha varenda mästerverk som presenterats på filmduken i minnet där jag ligger 6 fot under, och med denna aspiration kommer ett behov att sortera bort de som inte platsar och fram till denna stund har min sorteringsmetod gått efter värderingen på IMDb. Allting under 6/10, med undantag för en fängslande handling eller en uppsättning åtråvärda medverkare, skyfflas artigt bort för att ge mig själv en ärlig chans att uppnå detta (outförbara) mål. Nu säger jag fram till denna stund eftersom nyliga observationer har fullkomligt kastat om min uppfattning, nämligen Fast and the Furious 5 samt Transformers: Dark of the Moon som i skrivande stund sitter på 7.4/10 respektive 6.5/10 i betyg, en nivå som automatiskt ger dem ett framträdande hos mig, (speciella fall gäller oavkortade kärleksdramer där jag är mer selektiv).
Efter att ha genomlidit 3 uppföljare till en fartfylld och explosiv The Fast and the Furious, fnyste jag till när jag läste att en femte installation var på väg men ack så förvånad jag blev av det höga betyget filmen hade lyckats samla på sig under så kort tid, en gnista tändes i filmsektionen av min databurk och en förhoppning av en häftig biltur växte sakta fram. När tiden närmade sig för en duglig release värmde jag upp med del fyra, som jag fastän säker helt glömt bort att jag redan sett, regisserad av Justin Lin. Han gjorde även den tredje uppföljaren, Tokyo Drift, vilket är ett totalt och fullständigt fiasko men alla gör vi misstag tänkte jag och tryckte play med en nollställd förväntning och hoppades få en glimt av vad den nya filmen skulle kunna bringa. Kort in i filmen blev det klart för mig anledningen varför jag inte mindes den, snacka om att kräkas i en hink och tvinga ner den i publiken, ett antal missbruk av Guds namn senare var jag 2 timmar fattigare men med den femte installationen fortfarande till synes lovande just på grund av att den har högst betyg på IMDb bland alla förgångare.
Så kom dagen då jag la mig framför storbilds TVn med Fast Five (alternativ titel) i högupplösning och en skål popcorn, fast utan popcornen (man blir såpass törstig att det blir kontraproduktivt). Öppningsscenen kom som en adrenalinpumpad extremsport full av dyra animationer och det var precis nog för att förlåta för de små osannolika händelseförloppen som redan hade smutsat ner manuset, med ögonen fortfarande fastnålade på skärmen tog en intrig form. Några billiga (eller som amerikanarna hade lagt det, cheesy) repliker senare stressade filmen med att, på en och samma gång, presentera de obligatoriska karaktärerna. Han som återvänder från del 2, rapparen som anser att musik är exakt samma sak som skådespeleri (komiskt att precis när jag skrev det där så shufflades 50 Cent fram från spellistan, herregud), den stenhårda tjejen som överraskar alla och mjuknar perfekt till slutet när hon faller för killen som skämtar om allt, och slutligen den steroidfyllda FBI agenten som klampar över alla, ser allmänt badass ut och är den absolut bästa agenten i universum.
Plötsligt förvandlas filmen till Ocean’s Fourteen då de planerar ett bankjobb in i minsta detalj, vilket involverar att köpa en kopia av miljoners kronors kassavalvet och frakta den till Sydamerika på just under, säg, 2 dagar. De ”go out and get” ett tiotal av världens dyraste sportbilar… Bara så där. Varav en av dessa införskaffas genom att, i princip, endast titta på en streetracer som då passande nog föreslår ”ägarbevis mot ägarbevis!”.
Men precis innan planen ska skridas till verk så fick manusförfattarna ett infall av Alzheimers och exakt allt de har planerat under mestadels av filmen kastas och en ny plan föds, denna gång på under 24 timmar (!), där även FBI agenten som, från sina egna ord, ser allting i svart och vitt, byter sida av en helt oförståelig anledning. Den nya planen är lite obskyr men den verkar innebära att bryta mot samtliga av fysikens lagar, överleva en gigantisk eldstrid utan att någon blir skadad, samt utarbeta en sidoplan under den korta tid det tar att köra till polisstationen. Ja, det finns så mycket mer att klaga på men nu mår jag dåligt…
Det finns de som argumenterar att filmen är menad att innehålla snygga tjejer som dansar halvnakna på parkeringar och snabba bilar, och inget mer, till detta svarar jag att eftersom fundamentala delar i en film är skådespeleri och manus så hade den lika väl kunnat vara en stillbild då den inte ens levererar ett syntet av de nämnda faktorer. Jag är kapabel att ogilla en film men fortfarande acceptera den som ett bra tidsfördriv en regnig dag men Fast and the Furious 5 är en oförlåtlig Hollywood sörja utan respekt för tittarna när den sväljer en hel och spottar ut en bland magsyran varefter allt upprepas.
Jag fullkomligt älskar den första Transformers filmen för precis vad den är, en visualisering av en leksaksserie som dagens teknik tillät möjligheten att presentera otecknat, filmen har allting en liten pojke i en vuxen värld önskar sig. En värld i behov att räddas, en hjälte man kan relatera till, humor, explosioner och snygga bilar som förvandlas till super häftiga robotar! Ett koncept som kan gå fel på otaliga sätt men jag måste säga att första filmen totally pulls it off och lämnade mig krävande efter mer, precis som det ska vara. Och som på beställning kom uppföljaren, med en ny fiende följd av återuppståndelsen av den första, ett koncept som verkligen har alla ingredienser för att misslyckas och till skillnad från första gången runt så överraskade den tyvärr inte mig. Mestadels av tiden har man ingen uppfattning om vilka som är goda eller onda, för många animationer på för kort tid utspelandes i alldeles för hög hastighet vittnar om den uppsnappade hybrisen och allting ramlar ihop till en enda stor metallhög. Filmen är ett skrotupplag med andra ord.
Att ännu en uppföljare skulle produceras var en självklarhet, då Hollywood älskar att mjölka skavsår på succéer men att den på något mystiskt vis skulle möjligen kunna vara bra kan tyckas vara långsökt men när jag, som alla andra gånger, konsulterade IMDb och läste 6.5/10 syntes ett blygt leende på mina läppar och jag höll tummarna att den skulle rättfärdiga andra delen och få serien tillbaka på fötterna igen.
Nej, nej, nej… Och åter nej. Jag vill ringa upp Michael Bay och säga gör om, gör rätt!
Jag måste erkänna en sak, jag började skriva detta inlägg kort efter att jag hade sett båda dessa filmer men jag blev avbruten och inlägget hamnade sedan på hyllan. Nu, nästan 5 månader senare, minns jag inte mycket av Transformers: Dark of the Moon, vilket i sig bevisar min poäng då jag för bra filmer har en speciell sektion i minneskapseln. Tanken var i alla fall att nära upprepa ovanstående vulgära recension, och tro mig när jag säger att jag hade en drös med anklagelser. I helhet vet jag hursomhelst att filmen, precis som dess företrädare, kan liknas vid ett fordon… Efter att den varit i bilkrossen det vill säga. Den som förstår sig på lågstadiets matematik märker snabbt att logiken åkte ut genom fönstret redan innan första sidan av manuset var skriven, det är liksom svårt att förstå vad filmen handlar om och ju längre in du kommer desto mer bevis får du för att den rakt igenom är ett medel för att visa upp grafiska animationer. Det får mig att förundras över just hur orättvist det är att Michael Bay tjänar mer pengar än CGI artisterna när han själv inte har tillfört någonting, åtminstone ingenting positivt.
Likt The Fast and the Furious 5 strider även denna film mot fysikens lagar, givet att den handlar om robotar men eftersom den utspelar sig till största del på jorden så lyder de ändå under vår tyngdkraft. Åtminstone trodde jag det.
En lärdom jag fått från att ha sett dessa två styggelser är en ledande tanke att filmindustrin i Hollywood har evolverat till ett komplett fokus på datoranimationer, tekniken har kommit såpass långt att animationerna ser sagolika ut men det är en komplimang till artisterna och inte filmerna som omsluter dem eftersom Hollywood gör det helt fel. Lord of the Rings, rätt. Dessa två filmer? Fel!
Jag läser på IMDb att Justin Lin är i processen att skapa The Fast and the Furious 6 och att Transformers 4 har fått klartecken. ”Tragiskt” är det enda jag får ur mig.
Som tidigare nämnt har min approach att filtrera genom värderingar från IMDb alltid gett resultat men nu är det bevisligen som bortblåst. Jag har klurat lite på varför det kan vara så och en teori är att den överlaga allmänheten har hittat till webbplatsen och kommit på hur man röstar, och som jag har vetat länge nu har just denna publik ingen smak alls. Heller inte en fungerande förmåga att notera grundelement i filmkonst, utan går blint på visuellt ögongodis och uråldriga one-liners.
Nu verkar jag lida av en ringa för mycket narcissism men, really, please?
Jag var bara en liten valp på några få snurr, filmintresset hade precis börjat smittas från min far och signatur melodin från Arkiv-X höll mig vaken av skräck en kväll varje vecka. Det är roligt hur vad som skrämmer en är även det som lockar en kanske mest, man kanske kan säga att det är förknippat med tendensen att söka sig till det som är orätt. Pappa uppmuntrade mitt fanatiska behov av visuell skönlitteratur men förbjöd mig strikt från att se skräck och verklighetstrogen våld, filmer som Pulp Fiction, A Clockwork Orange och Jägarna var ett absolut nej och så var även tv-serien Beck. Det var uppenbart att Arkiv-X låg högt upp på hans uppskattningslista och jag minns väl hur jag gled in i ett fantasifullt tillstånd så fort jag hörde melodin från serien, utan en chans att våga somna brukade jag ligga och gissa vad som pågick på TVn. Allt detta gav upphov till min kanske största rädsla men även det som fängslade mig som mest, en serie som jag älskade utan att egentligen ha sett ett enda avsnitt. Jag minns att jag brukade smyga ut till köket för att se så mycket som möjligt innan pappa upptäckte mitt spionage.
Min far hade sin samling vinylskivor bredvid skivspelaren och det var med den samt en kassett bandspelare av storlek XXL som utgjorde min och mina bröders musikuppväxt. Det tog inte länge innan vi upptäckte möjligheten att spela in musik på ett tomt kassett och på så sätt ha tillgång till all bra rockmusik utan att behöva byta kassettband varannan låt. Denna teknik blev som en hobby för mig och min storebror och jag tycks minnas att vi skapade mixband bara för att. Som vi med åldern inne vet så var det inte bara att kopiera och klistra utan det gällde att trycka Record på ena sidan och Play på andra för att sedan lyssna hela låten ut, stoppa inspelningen och välja nästa kassett/låt, så arbetet krävde minst sagt tålamod men det var liksom en kul grej för oss.
Bandspelaren var placerad mittemot TVn och det gick till så att man satt på en fotpall och lyssnade genom hörlurar, en kväll när jag var tillåten att spela in låtar samtidigt som Arkiv-X gick på TV, med förutsättning att jag satt vänd emot bandspelaren för att inte ha TVn i synfältet så klart, upptäckte jag att skärmen reflekterades tydligt på bandspelarens silvriga yta och det var så jag för första gången såg ett helt avsnitt fast det med musik samtidigt spelandes i hörlurarna. Oj, vilka mardrömmar jag hade tiden efter det, haha.
Tiden gick och med den växte jag, när jag nådde rätt ålder var Arkiv-X varken verklighetstrogen eller tillräckligt rotad i skräck genren för att vara off-limits som andra filmer och serier fortfarande var. Fox Mulder nålade sig fast vid mig och där sitter han fortfarande.
I början av förra året tog jag mig an säsong 1 till 7 och det blev till en utdragen färd genom en av historiens mest uppmärksammade serier men även min egna barndom genom små fragment av minnen som plötsligt vällde upp och repade sig själva, en minst sagt givande resa från Dana Scullys tillträde till källaren i Hoover byggnaden till Fox Mulders bortrövande. Jag bestämde mig för att sluta där dels för att det hade förflutit för kort tid sen jag sist hade sett avsnitt från säsong 8 och 9 och dels för att jag hade intrycket av att Mulder endast bidrog i ett par fåtal avsnitt.
Nu för några veckor sedan bestämde jag mig för att återuppta projektet och påbörjade säsong 8 där Agent Doggett, spelad av Robert Patrick, blir tilldelad fallet om Mulders försvinnande. Till min glädje dök Mulder upp igen i slutet av säsong 8 och stannade kvar genom större delen av serien och även om jag uppskattar Robert Patricks prestationer i allt han gör så kan jag inte undvika att tycka att kvalitén ökar omfattande så fort Mulder återvänder till källaren. I too want to believe!
En vanlig uppfattning är att mardrömmar upphör vid vuxen ålder och så även för mig, det är en otrolig lättnad att inte vakna upp svettig och panikslagen med skriket i halsen men efter nog lång tid utan att sinnets mörka sidor har uppenbarat sig så saknar jag det. Det är något speciellt med känslan av förskräckelse och toppad puls som får en att känna sig levande, en påminnelse av rädslan som en gång dominerade. Jag vet inte hur vanligt detta fenomen är men när jag vaknar från en klar dröm så kan jag genom att direkt somna om fortsätta precis där jag var i samma dröm, vilket om än en intressant kunskap skapar problem när man vaknar från en mardröm. Jag har vid flera tillfällen tvingat bort sömnen ett tag bara för att inte riskera att hamna i samma hemska fiktion igen, men nu i vuxen ålder när mardrömmarna sällan hälsar på så finner jag mig vaknandes kallsvettig bara för att så fort som möjligt återgå till samma dröm bara för att jag finner det givande på något skruvat sätt. Strävandet efter det ruggiga antar jag.
Musik är ett uttryck nästan direkt kopplat till en individuell smak, det finns rockare, punkare, hiphoppare och vad inte. Att en som vanligtvis lyssnar dödsmetall emellanåt kan njuta av jazztoner är en självklarhet, ingen är bunden till ett speciellt tycke för det finns alltid rum för anpassning. Jag tror alla någon gång har ramlat över en låt som äntrar själen och göder serotonin på ett sätt som både tycks sällsynt som förbluffande vackert, dessa sånger skulle jag även vilja säga är de som fortfarande skapar sådana känslor när annan musik börjar kännas trivialt. När man sluter sina ögon och spinner till den mjuka våg av konst som sköljer över en kan i alla fall jag inte undgå att konstatera att det är fullständigt och uppenbart otänkbart att någon inte skulle älska denna låt exakt lika mycket som jag själv gör. Detta går att diskutera men måhända finns det en nivå i musiken som kan beskrivas som en dynamisk perfektion där en mindre procent konstverk platsar, många instämmer nog att de geniförklarade musikerna som Mozart och Wagner kan placeras där uppe. Det är svårt att inte känna sig mäktig när helikoptrarna uppenbarar sig vid havets horisont, spelandes Wagners ”Die Walküre”, i Apocalypse Now, och det enbart på grund av musiken. Men nu lyssnar man ju vanligtvist inte Mozart i hemmets lugna vrå om man inte råkar heta doktor Hannibal Lecter men som tur är platsar även många låtar från pop kulturen högst upp på den hyllan. När jag frågar mig själv vilken artist jag associerar med perfektion, så här utan någon längre betänketid, så säger jag Bob Dylan och Johnny Cash men det finns en hel drös med exemplar, oftast enskilda låtar snarare än artister. En mer modern låt som jag anser platsa är Rise Against – Hero of War. Anledningen till detta inlägg är att jag nyligen anskaffade mig en mängd ny reggae och är för tillfället frälst med det underbara i det nya men misstänker även att jag har snubblat över ett praktexempel av sagda sort av låtar. Jag avslutar med just den; Stures Dansorkester – Tillvaroturist (gruppen verkar ha bytt namn från Sture Alléns Dansorkester)
En sak jag har funderat på, i skönlitteratur som antingen är skriven eller utspelar sig i äldre tider så är överklassen, snuskigt rika människor helt enkelt, utpräglade som respektabla och de enda anständiga i samhället. I nutida skönlitteratur, i alla fall från ögonen på en popkulturist, illustreras överklassen som snobbiga och otrevliga, ett folk allmänt föraktat av folket. Och är det inte så i verkliga livet också? Arbetarna har fått makten på ett visst sätt, genom att vi är majoriteten. En annan vinkel man kan gå in på är att, det som utspelas eller har utspelats här kan nog definieras som en långsiktig revolt där arbetarna sakta tar makten från de styrande och eftersom detta fortfarande pågår inom diverse politiska och moraliska dilemman så kan man inte förutspå utkomsten men jag tycker det ser ut som att det först kommer bli ohyggligt men sedan möjligtvis väldigt bra. Hur mycket jag än åtrår pengar så hade jag inte vela vara rik.
Nu ett par veckor efter det hiskeliga och åtråvärda maratonet på Supernatural så kände jag mig i behov av lite mer seriekopplat äventyr. En överraskande nyhet om att den nya serien The Walking Dead endast består av 6 avsnitt i första säsongen och att den redan flöt omkring ute i den oändliga svampodlingen så satte jag mig ner härom veckan och ställde in mig på de sushi älskande odödas återkomst. Det intressanta i serien balanserades mellan att handla om zombies, såklart… och att skaparen är Frank Darabont som med det tidigare verket The Shawshank Redemption redan bevisat sin genialitet. Tillbaka till serien så är jag rädd för att den må ha fallit lite kort, jag fann inte någon riktig koppling till karaktärerna och vad än hemskt hände så kände jag inte med rollerna. Tyvärr skänker jag inte några högre tankar om den, men till råga på allt kommer jag förmodligen se andra säsongen ändå.
Det här lilla bakslaget kunde inte stoppa mig, efter en dags sökandes efter en version med svensk text så var jag igång med ett maraton på första och enda säsongen av en av de mest omtalade serier, Firefly! Jag har länge haft ögonen på den här serien men aldrig tagit det fulla steget ut, förrän nu. Efter en lång och olycksam resa genom galaxens alla planeter återvänder jag med svårigheter att beskriva äventyret. Även om serien inte innehåller gröna aliens och slajmiga varelser så porträtterar det ett vilset universum full av rost, blod och förlorat hopp otroligt bra, en sann Blade Runner känsla. Jag förstår däremot inte varför dem la ner produktionen efter endast 14 avsnitt, det kändes heller inte som ett proper avslut och på mitt egna paranoida sätt kan jag inte undvika att tänka att det kan ha varit politiska orsaker bakom det, hehe. Jag avslutade serien med att än en gång se filmen Serenity som fortsätter kort därefter serien lämnar oss, och en trevlig sak att påpeka är att samtliga skådespelare återvänder i sina respektive roller!
Fortsättningsvis nalkas Fringe, som av dess skapare, mannen bakom Lost och Alias, kan antydas komma leverera oss en hel del mystik. Sedan önskar jag The Event att kunna ge mig ett substitut för konspirationsaspekten från The X-Files och Boardwalk Empire att överflöda mig med den amerikanska grenen i maffiaträdet. Oj, nu blev det en hel sopsäck med referenser, bäst att radbryta.
Det var bara för ett par timmar sedan jag fick reda på att Dead Space 2 är släppt och går att beställa, dess föregångare var och kommer nog för ett tag framöver vara det mest skrämmande spel jag prövat medan samtidigt också vara en otroligt välutvecklad ”shooter”. Efterföljaren sätter sig högt upp på listan av saker man måste ha, tätt följt av sjätte mars överraskningen Duke Nukem Forever, som efter 14 år i produktion, och ja, du läste rätt, äntligen släpps till de flesta plattformar, helt underbart. Som en nykläckt datanörd i slutet av 1900-talet var det Quake och Duke Nukem man växte upp med helt enkelt och det blir verkligen intressant att se hur de tänkt med att implementera Duke’s råa 90-tals stil i dagens mer utvecklad spelaranda men det kommer tveklöst bli en hastig färd genom en viktig epok i dataspelshistorien. Det blir en dyr vår känner jag på mig…
I andra nyheter sitter jag för tillfället och programmerar tre helt olika system med PHP och JavaScript inblandat, samt ska jag pröva implementera AJAX. Det första systemet är en IRC robot skriven i ren PHP, som fokuserar på att koppla upp sig mot webbsidor och förstå och plocka ner informationen, som ett exempel, att läsa Twitter statusmeddelanden för en vald användare. Det andra, nästan färdiga, projektet är en källkodsläsare för en massa olika programmeringsspråk, den tar en fil och läser in innehållet och färgmarkerar i regel specificerat av språket. Tillsammans med själva programmet använder jag även webbsidan för att pröva på HTML5 samt experimentera med CSS3 som börjar bli standard nu med de flesta webbläsare, sedan använde jag mig även av PEAR för första gången vilket var lite roligt att trixa med.
Det sista projektet är mitt egentliga älsklingsbarn och sträcker sig över 5 år tillbaka, det hela började med en enkel sida som hade en inloggningsskylt som startsida, när man hade loggat in så såg man ett filsystem där man kunde skapa mappar och ladda upp filer, ens privata filbank.
user 2005
Denna sida var en del av min inlärning av PHP så källkoden gör ont att se på. Den är fortfarande online för att bibehålla kvarglömda filer som jag inte vågat radera ännu, MySQL databasen är raderad för länge sedan så det går inte att logga in.
Ett tag efteråt byggde jag om hela sidan från grunden och skapade en någorlunda fungerande webbsida med en hel mängd nya funktioner, en stor ändring är möjligheten att fritt undersöka andras filsystem.
youSpace 2007
Sidan har väntats uppdateras med både kod som design hela tre gånger men det har aldrig färdigställts.
Versionen jag nu arbetar med är både mycket kraftfullare som väldigt strukturerad och pålitlig, det är en rejäl uppdatering av en föråldrad programkod. Designen är också färdig och har tagit en Twitter- och Facebook-liknande look och på så sätt kommer vara väldigt stilren och enkel att orientera sig i. Jag håller inne med förhandstittar tills den i alla fall är i beta stadium.
